Nu har jag kommit hem från mitt största draghundsäventyr hittills:)
Vi var 4st från klubben som blev uttagna i landslagstruppen till IFSS Dryland World Championships 2013 i Falze di Piave, Italien.
Den 3 november åkte vi från Härnösand till Motala och Godegårds Skidklubb. Efter en natt i stenhårda sängar körde vi ett träningspass med hundarna. Vid lunch lämnade vi Motala och åkte mot Höör.
När vi såg skyltarna till Gränna ville vi ha rast. Vi fick se polkagristillverkning och provsmaka choklad. När vi passerade Jönköping hade vi några ärenden att uträtta och det var många som var nyfikna på oss och våra snygga tröjor:)
Hela truppen hade samling på en restaurang i Höör där vi åt middag. Efter middagen åkte vi mot Trelleborg och färjan till Rostock. Medan vi väntade på att få köra ombord på färjan rastade vi hundarna. Det var svårt att rasta Enya på en liten gräsplätt tillsammans med alla andra hundar. Hon vill ju helst vara ensam lös i skogen, hon är ingen "stads hund" och är inte van att rastas på asfalt och pytteliten gräsplätt.
Jag tyckte att det var svårt att veta hur Enya skulle reagera när hon skulle ligga hela natten i bilen på bildäck på färjan.
Det var många saker vi fick prova för första gången under den här resan.
När vi kom åt bilarna på morgonen verkade alla hundarna i bilen utsövda och nöjda:)
När vi körde i land från färjan åkte vi till närmsta parkering för att rasta hundarna och ge dem mat. Det blåste mycket och var kallt, jag var hungrig och trött:(
Vi åkte sedan hela vägen genom Tyskland och in i Österrike och kom till slut fram till Kufstein där vi skulle tillbringa nästa natt. På vägen genom Tyskland fanns det inte så mycket att titta på så då såg vi på flera filmer. När vi kom fram till byn där hotellet skulle ligga var det ingen som hittade, så vår buss tog ett eget initiativ och körde efter vår GPS. Vi körde på en lite slingrande väg som inte var mycket bredare än vår buss, högt upp bland alperna låg hotellet, coolt:)
Vi var så trötta när vi kom fram så vi hoppade över middagen och tog en macka och gick och la oss. På morgonen när vi vaknade fick vi se hur fint hotellet låg. Enya fick springa lös när jag rastade henne, lycka!
Efter frukost åkte vi söderut mot Italien. Det blev ingen film i dag, det fanns så mycket att titta på, många fina hus, vin- och fruktodlingar och alper så långt ögat når.
Vi kom fram till vårt boende i Treviso efter lunch och packade ur bilarna och fortsatte sedan till tävlingsplatsen.
När vi hittat tävlingsplatsen hade det redan börjat mörkna. Jag valde att cykla runt banan med pannlampa utan Enya som istället fick jogga runt med mamma.
Tillbaka på boendet orkade jag bara med cykeltvätt, mat, dusch och sängen. Jag var trött och hade ont i kroppen men det var ju inte så konstigt efter alla timmar i bilen, men kollade tempen för säkerhets skull. Jag hade 39,8*, inte den start jag önskat mig på mästerskapet.
När jag vaknade på torsdagen hade jag fortfarande 39* feber. SKIT!
Jag låg kvar hemma i sängen när alla andra åkte till tävlingsplatsen för att köra banorna i dagsljus. Sandra var snäll och körde Enya ett varv. Efter lunch orkade jag ta mig bort och cyklade några varv tillsammans med Patrik, vår kapten. Det var en flack bana med underlag av slätpolerad kalksten, våta löv, gräs och lera. En tekniskt svår bana med många skarpa kurvor. Det kändes inget vidare i kroppen trots Alvedon och Ipren. På kvällen var det invigning men jag stannade hemma i sängen.
När jag vaknade på fredag hade jag 39,8*. Jag fick hjälp att packa mina saker och vi åkte mot tävlingsplatsen. Jag sov i baksätet på bussen och visste inte om jag skulle orka komma till start. Tävlingsläkaren på plats sa att jag kunde ta två olika tabletter var annan timme. Utan tabletter var febern över 40*.
En timme innan start bestämde jag mig för att jag ville prova köra. Jag var ganska nervös, jag hade ju inte kört banan med hund innan och visste inte hur det skulle kännas i de skarpa kurvorna. Enya gick jättebra hela banan. Vi kom in på en 3:e plats bara 4 sekunder från silvret inför lördagens heat. Jag var ganska nöjd, tyckte kanske att jag fegat i kurvorna och inte kunnat hjälpa Enya så mycket som jag brukar, men jag var helt slut i kroppen.
Direkt efter tävlingen åkte vi hem och jag kröp ner under täcket. Fortfarande feber över 40*.
På fredag började det regna och fortsatte så under stora delar av lördagen. Banan blev ett enda stort lerbad. De seniorer som i vanliga fall är elitcyklister sa att lördagens bana det var den värsta banan de tävlat på. Det var 1 cyklist i den Svenska truppen som höll sig på cykeln hela banan runt, alla andra ramlade minst 2 gånger. Jag fick rådet att jag inte skulle köra mitt andra heat med tanke på hur svår banan var och hur stor risken för skador var när jag troligtvis inte var tillräckligt stark för att hålla upp cykeln i leran.
Jag skulle starta kl.16.15. När klockan var 14 kom det besked från tävlingsledningen att veterinärerna fick in hundar i mål som var påverkade av värmen och luftfuktigheten. Vi fick beskedet att det under de fortsatta tävlingarna kommer besked inför varje enskild klass om klassen skulle köras eller ej med tanke på hudarnas hälsa.
15 minuter innan min start kom beskedet att min klass ställdes in. Då var temperaturen uppe i 20* och luftfuktigheten 90%.
Jag blev arg och irriterad, jag skulle ju köra ett bättre heat och köra upp mig minst en placering... men med tanke på hur jag kände mig i kroppen var det nog bara bra att inte köra.
Eftersom mitt andra heat blev inställt blev fredagens placeringar slutresultat. VM-brons!
På kvällen var det Musherdinner och prisutdelning.
På söndagen var det skönt att bara vila i bilen och när jag orkade gick jag omkring på tävlingsplatsen och tittade och hejade på alla seniorer.
Vi passade även på att ta lite foton:
På måndagen påbörjade vi vår hemresa samma väg som vi kom och var hemma i Härnösand på onsdag kväll. Redan under resan hem började vi fundera på Barmarks EM i Frankrike nästa år. Alla i bussen var överens om att dit ska vi!
Enya har varit fantastisk under resan. Hon anpassar sig så bra till alla situationer. Hon har ätit bra under hela resan och Recovery och Rehydration Support var perfekta tillskott i värmen.
Vi firade bronset med tårta när vi kom hem:)
